spotnicks topplista

så här gör ni för att hjälpa tomson simon och sören, roger. för att rösta på topplistan. lite roligt denna gången, eftersom tomson gjort låten själv, så denna gången får han betalt av stim, för varje gång låten spelas i deras lista. så han blir ju jätte glad om ni hjälper honom, så den spelas.
här kan ni kika på listan och hur det går till eller också gör ni bara så här
skicka ett mejl till bosseand@hotmail.com
i ämnesraden skriver ni rösta
i mejlet skriver ni spacehunters blues-spacehunters
sen ert namn adress, ev telefon, så är ni automatiskt med att vinna en cd skiva.
tack alla som vill vara med och hjälpa dom
programmet sänds onsdagar klockan 6

fredag 1 oktober 2010

dagen då det hände

tack alla för kramar mm i förra inlägget, jag har aldrig skrivit ner mina tankar om detta, vad som hände mm. men jag märkte i går att det finns intresse för detta.som är så tabu.att det händer fast vi slår ifrån oss, att det inte gör det.
jag vaknar av min man tidigt på morgonen, att det är något fel fruktansvärt fel. hör han säger, hon är så kall. ska dom vara det?
opp ur sängen, kollar henne, hon är iskall, andas hon? kan inte känna det. tankarna är alldeles förvirrade både hos mig och honom. alldeles chockade är vi, vad ska man göra?
konstgjord andning ska man ju göra, kom på att man ska ju ringa ambulans med. vi gjorde konstgjord andning, men ingenting hände. kom på man ska väl ha kläder på sig, klädde på mig, min man fortsatte. det tog evigheter innan ambulansen kom. (vi bodde också långt ut på landet). när dom kom kunde jag andas ut, någon annan kom och tog ansvaret över detta hemska. väckte sonen, och vi följa med till sjukhuset, dom var så trevliga pratade med oss i ambulansen. men när vi kom till sjukhuset, har jag inte några minnen därifrån. kommer bara ihåg att vi gick ut och rökte, och personalen letade efter oss, så vi inte försvann. troligtvis kom väl chocken sanningen om detta hemska in i huvudet då. så jag kommer inte ihåg någonting därifrån. vi fick senare åka hem, så vi åkte till mamma pappa som bodde i stan. ringde dom, dom kom hem, polisen ringde och kollade, (det gör dom när någon dör hemma) mina föräldrar följde med oss till huset, dom tog väck alla lindas saker direkt, vart dom sakerna tog vägen vet jag inte, vill inte veta heller, kändes jätte skönt få väck dom. mardrömmarna som jag hade i flera år, den ena var, att jag trodde att vi kunde haft ihjäl linda själva, vi hade inte en aning hur hårt man ska blåsa i hjärt lung räddning. på ett litet barn. i dag vet jag att vi hade ju aldrig kunnat rädda henne, hon var ju kall redan när vi hittade henne. den andra mardrömmen satt fast i varje natt i ca 5 års tid. jag drömde varje natt att hon låg i sin lilla vita kista nergrävd i jorden på kyrkogården. hon skrek och skrek och ville opp, och få luft. jag försökte gräva opp henne, men jag lyckades aldrig. jag kommer tyvärr aldrig lyckas heller.

9 kommentarer:

Nett sa...

Godmorgon vännen.. Förstår att detta måste ha varit en mycket jobbig tid, man kan förstå men aldrig riktigt fullt ut då det aldrig har inträffat en själv. Men man är ju själv mamma så något sådant här, ja hua... Jag vet inte om jag skulle klara det. Svårt det måste ha varit då du hade ett barn till, och att verka vara glad och mamma utåt kan inte ha varit lätt. Hoppas att dina drömmar inte är tillbaka nu efter att du går igenom denna processen, men å andra sidan så skall det med ut. Kramar

Anonym sa...

Oj! detta var tuff läsning! Visste inte att ni har fått få ijenom något så fruktansvärt. Otroligt fint av dig att dela med dig av denna historia! Hoppas att du har fått rena lite tankar med att äntligen få skriva ner detta. Jätte kram till er alla <3

Werona

Yvonne :-) sa...

Synd att vår svampexpert Fenixmona har rest bort. Ha en bra fredag! Kram!

Farfar-Hebbe sa...

Ja jag ska ner med lite plåtdetaljer till friggeboden..Och visst ska jag Snoza oxå,det vet du.Haé Kram.

Mita sa...

Oj vännen, så ledsen jag blir att läsa detta.Ingen aning om att ni gått igenom något så fruktansvärt.Ja tiden läker såren,men ärret finns alltid kvar,så glömmer helt det gör man aldrig.
Förstår att tankarna kommer vid speciella tillfällen.
Kramar om varmt och tröstande,

Siita sa...

Så tråkigt när det händer. Jag fick ju aldrig föda mitt barn levande. Men saknaden var stor att åka hem tomhänt o ingen putande mage. Kramar

syren sa...

Det ni gick igenom är fruktansvärt,förstår hur ni kände det. Mitt barn föddes inte levande. Tycker att du gjorde rätt som skrev ner detta.kram/Eva

Anonym sa...

Det finns inga ord som räcker till.Vilken chock,vilka känslostormar.Man fattar nog inte vad som händer.Ojoj vännen,vad ni gått igenom och det kommer alltid att sitta kvar.Glömmer aldrig när lillebror,3 år dog i mammas armar.Det är det närmsta jag kommit när det gäller att mista ett barn.Att mista ett litet syskon är nog,sen två unga bröder till.Man är glad över att ha sin enda dotter och att vi får ha varann.Många kramar till dig min vän och verkligen synd vi bor så långt ifrån varann.Din vän för alltid/Bitte

Anonym sa...

Ååå kära du .. Viket starkt inlägg.. Här sitter jag och gråter kan verkligen känna din smärta och saknad...Livet blir inte som man tänkt sej alla gånger... Bra att du kan dela med dej och släppa lite på det dolda.. skickar dej massor av kramar /Sannof